Förord


Skriva efter eget huvud
Förord av Johan Jönson

Att skriva efter eget huvud, med den egna kroppens unika erfarenhet, är lättare sagt än gjort. Man måste träna sig på det. Man måste öva utav helvete. Man blir aldrig färdig. Jag tror inte det. Men varför skulle man bli färdig? Det är alltid någon form av inre röst som vill att man ska ställa sig in hos än den ena, än den andra, än det ena, än det andra. Man måste skita i det där. Man måste träna sig i att skita i det där. Man ska skita i att ställa sig in, oavsett vad det är. Och särskilt inte hos sig själv. Man måste om och om igen träna sig på att skita i också sig själv. Det tycker jag är det enda värdiga vid skrivbordet, när man sitter vid pappret, skärmen, diktafonen. Det är inte lätt. Men vem har sagt att det skulle vara lätt, att överhuvudtaget nånting i livet skulle vara enkelt och lätt? Att vara död är lätt. Det är ingenting. Allt annat är svårt, kräver arbete, jobb, kamp, svett, övning, upprepning. Om och om igen. Det är kul också. Det är en form av kraft. Det utesluter inte glädje och njutning. Så tror jag.

Jag vet inte vad meningen är med allt detta, om det finns nån, om det kan finnas. Men. Att skriva kan vara ett sätt att ta reda på mer om det egna livet och dess förutsättningar. Och då gäller det att inte ljuga för sig själv. Det kan vara väldigt svårt att veta när man ljuger för sig själv. Eller när man självcensurerar sig. Det innebär inte att man säger allt man har på hjärnan, då riskerar man snarast att uttrycka nästan ingenting. Man måste utveckla ett språk för att kunna uttrycka sin sanning. Den delen. "Jag säger alltid sanningen. Men inte hela sanningen, eftersom det inte är möjligt att säga hela sanningen", brukade den franske författaren och psykoanalytikern Jacques Lacan säga.

Det finns, med andra ord, alltid mer och annat att säga. Det behöver inte nödvändigtvis endast handla om det egna livets historia, om det självbiografiska. Det kan handla om vad som helst. Om ingenting. Om någonting hittills okänt. Men det som krävs är ett eget språk. Nya tankar. Andra erfarenheter. Det som inte endast upprepar sånt vi redan har hört, läst, känner till. Språkliga och berättarmässiga klichéer har en bedövande tendens att dölja och täcka över det som man egentligen önskar visa fram, berätta om, känna och erfara på nytt. Man måste, återigen, träna sig på att skriva med ett språk som inte reproducerar dessa former av tomhet. Öva. Öva. Öva. Göra. Göra. Göra. Göra om. Göra om. Göra om. Något annat gives inte. Men varför ska man göra allt detta arbete? Tja, för att det är lustfyllt. Det är givande. Jävligt jävla roligt. Det kan faktiskt vara som ett sorts rus, att skriva, skriva, skriva (men ganska billigt och utan bakfylla eller annan skit). Man kan också skriva för att försöka träda fram som ett mer självständigt subjekt, en mera medveten samhällsaktör. Dessutom kan det vara en omvälvande existentiell insikt att skriva sig bort från de förprogrammerade mallar som överallt tycks vänta på att fyllas på med såna som en själv. "Det finns inget riktigt liv i det falska", heter det hos den tyske författaren och filosofen Theodor Adorno. Även om man inte har en susning om vad "ett riktigt liv" skulle vara, så känner man ju mycket väl igen det falska, tomma, censurerade, självgoda, till intet förpliktigande, döda. Allt det där loopas ju för fan dagligen i ens liv och i ens omgivning. Ja, så tycks det i alla fall ibland. Och det kan vara ett svinbra skäl att börja skriva, och att skriva vidare.

 Jag tror att det är vad som sker i denna bok.

 

Johan Jönson är uppväxt i en arbetarfamilj och är en av Sveriges mest framstående poeter. Jönson har bland annat fått Eyvind Johnsonpriset, Aftonbladets litteraturpris samt blivit nominerad till Augustpriset.